Seminarium Del3

Dokumentation från konferensen Hijab som politiskt motstånd, del 3 av 6

”Tala inte i vårt namn”

Varifrån kommer dagens föreställningar om slöjan och kvinnor som bär slöja? Ekonomhistorikern Paulina de los Reyes berättar om slöjan ur ett postkolonialt perspektiv utifrån sin forskning.

Inbjuden att tala på konferensen var även forskaren och professorn Paulina de los Reyes, som har många års erfarenhet av att forska om kön och rasism. Hennes presentation handlade om hur det koloniala arvet påverkar föreställningar om att bära slöja idag, något som visar att islamofobin är könad och påverkar kvinnor och män olika.

Inledningsvis talade Paulina de los Reyes om det koloniala arvet och hur kvinnors kroppar är politiska slagfält. Kontrollen av kvinnors kroppar och reproduktion genom historien handlar inte bara om patriarkatet, utan även om rasism. Kvinnor betraktas som försvarare av nationen och ska föda ”rätt barn”. Kvinnor blir också till representanter för kulturella värden och traditioner, genom både sina kroppar och handlingar. Det här får som konsekvens att kvinnors rörelsefrihet begränsas och att det inom olika kulturer finns (olika) normer och regler om exempelvis hur kvinnors kroppar ska kläs.

I västvärlden finns en stark föreställning om att det som betraktas som modernitet och kvinnors frigörelse hänger samman. Det gör att religiösa kvinnor och kvinnor som rasifieras många gånger uppfattas som mer förtryckta än vita icke-troende kvinnor och att män som rasifieras uppfattas som mer patriarkala än vita män. Det här manifesteras i återkommande iscensättningar av det som den indiska forskaren och teoretikern Gayatri Chakravorty Spivak formulerar som ”vita män räddar bruna kvinnor från bruna män”. Något som sker lite oavsett vad de enskilda kvinnorna vill eller uttrycker.

– Det spelar ingen roll hur många gånger kvinnorörelsen säger tala inte i vårt namn, vi kan företräda oss själva. Kvinnor får inte vara subjekt, de får inte tala. Som att de inte vet sitt eget bästa, säger Paulina de los Reyes.

Att slöjan väcker så starka känslor idag menar Paulina de los Reyes visar på det koloniala projektets totala dominans. Bilden av den beslöjade muslimska kvinnan är ett exempel på hur kolonialismen vid sidan av exploatering av resurser också skapade vad teoretikern Edward Saïd formulerade som ”den andre”. Det var ett sätt att skapa övertag genom att etablera en världsbild som bygger på skillnader mellan ”vi” och ”dem”, där slöjan visar på tillhörighet till ”de andra”.

Idag visar forskning att infekterade debatter och bemötandet av beslöjade kvinnor bidrar till stigmatisering, för många kvinnor som bär slöja undviker att gå ut. En annan konsekvens är att när uppmärksamheten riktas mot ”de andra” försvinner fokus från annat förtryck i samhället, som exempelvis diskriminering på arbetsmarknaden. Sammankopplingen mellan ojämställdhet och slöjan är också ett exempel på tendensen att koppla samman kvinnoförtryck med vissa grupper, snarare än att se det som ett strukturellt problem. Det döljer reella problem.

Att slöjan förknippas med förtryck, oavsett vad den som bär slöjan menar, är något som pågått under lång tid och upprepas gång på gång. Det osynliggör hur slöjan i exempelvis Algeriet använts för att göra politiskt motstånd. Paulina de los Reyes minns själv en konferens i Köpenhamn 1980 där beslöjade kvinnor som varit aktiva i revolutionen i Iran deltog.

– De fick bara svara på frågor om slöjan. Det här innebär en avpolitisering, säger Paulina de los Reyes.

Idag ser Paulina de los Reyes en förändring i och med att fler personer, både med och utan slöja, börjar föra en diskussion som handlar om villkor i samhället och inte bara slöjan.

– I Sverige och Frankrike, när man talar med kvinnor som beslöjar sig är många döttrar till kvinnor som inte burit slöja. Så det finns en politisk dimension. Kvinnor agerar som subjekt, säger Paulina de los Reyes.

Bland feminister i Sverige har diskussionen om slöjan synliggjort djupa klyftor menar de Paulina los Reyes och frågor om vems rasism och vems patriarkat har ställts. Men även här ser de hon en förändring i och med att intersektionella strategier mot patriarkal makt, klassförtryck och postkolonial dominans har börjat komma fram.

Avslutningsvis påminner hon om vad de kommande, striktare reglerna för anhöriginvandring kommer innebär för kvinnor och barn.

– Just nu ser vi ett av de mest anti-feministiska uttrycken i och med att flyktingar från Syrien inte ska få ta med sig sina anhöriga. Utan lagliga vägar och anhöriginvandring tvingas kvinnor och göra livsfarliga resor, som också innefattar risk för att våldtas. Ska regeringen i Sverige föra en feministisk politik? Här finns det ett tillfälle att göra det, säger Paulina de los Reyes.