För tio år sedan stormade Säpo och Scotland Yard in hos en väldigt nära vän till mig. Hennes bror hade förekommit i en telefonbok i London. Kriget mot terrorismen var på topp. Hennes bror skulle senare komma att totalt frias från samtliga misstankar.
Men då stod min vän i sin lägenhet som hon blivit tillsagd att hon inte fick röra sig i och tittade på när insatsstyrkan beslagtog hennes arabiska popskivor. Då kommer en agent fram till, tittar på henne och frågar
Vet din bror om att du har västerländska kläder på dig?
Den frågan, den blicken, två världar som möts och krockar. På ena sidan en mycket ung och självständig kvinna som vet att hon klär sig precis som hon vill. På andra sidan en säpo agent som ”vet” att hon har västerländska kläder på sig i smyg, av rädsla för sin förtryckande muslimske bror.
Den här krocken sker varje dag, flera gången om dagen på Stockholms gator, den sker i Borlänge, i Katrineholm, i Umeå. Och speciellt om en muslimsk kvinna bär hijab, en sjal, så får hon utså glåpord, förolämpningar, ibland fysisk misshandel. Agentens röst har vi hört i olika former.
Jag har under flera års tid burit på en vilja att låta svenska hijabis själva berätta.
Och nu är tiden kommen för det.
Det här är ett communityteaterarbete. Fem unga svenska hijabis kommer att stå på scen. Det är Benin, Ruhani, Shama, Maryam och Sarah. De är runt 20 år, ett ganska vanligt gäng skulle jag säga, de har bra betyg, bra jobb, är ordentliga, trevliga. Men de möts ständigt av den där blicken, som antar en massa saker om dem, som exotifierar dem, som ibland hatar dem besinningslöst eller som vill rädda dem.
Nu är det dags för dem att ta plats på scen och berätta sina historier.